Det finns vetenskapliga bevis för att hovben inte kan rotera och att argumenten för “Tåaxel” bryter mot lagen om universell gravitation (som är betraktad som en naturlag). Detta betyder att både hovbensrotation och tåaxel sannolikt är helt fel. Men är någon intresserad?
Den här artikeln är skriven för att inte vara en krånlig vetenskaplig rapport utan en enkel och lättförståelig presentation av en förklaringsmodell som gör det både möjligt och till och med enkelt att både förstå och rehabilitera det som helt felaktigt kallas för ”hovbensrotation”.
Till att börja med vill jag reda ut begreppen, för de används hur blandat som helst utan någon konsekvens där ute i samhället. I den här artikeln kommer Fång att beskriva ett sjukdomstillstånd som existerar i hästens kropp. Fång är inte en väldefinierad sjukdom utan ett tillstånd och diagnosen ställs baserat på andra tillstånd där vissa måste existera samtidigt och andra inte får göra det.
”Vanlig” fång kommer av att för mycket enkla sockerarter har kommit ända till grovtarmen. Socker ska tas upp i tunntarmen och i grovtarmen ska en jäsningsprocess gynna tillväxten av mikroorganismer som producerar näringsämnen som protein och vitaminer. Jäsningsprocessen tar upp till 45 timmar och funktionen bygger på att kosten innehåller en tillräckligt stor mängd cellulosa (mycket grova fibrer), då ingenting annat kan jäsa tillräckligt länge.
Många tror att hästar inte äter något socker, men det är helt fel. Svenskt gräs och hö innehåller vanligen 9–12 % enkla sockerarter. Detta gör att vanliga hästar ofta kan få i sig minst 1 kg socker per dygn. I hästens kropp används sockret som energi till musklerna och oförbränt socker lagras som fett. Viktigt att förstå är att hur mycket hästen springer är helt avgörande för hur mycket socker som förbränns. Full galopp förbrukar 60–70 gånger mer energi jämfört med stillastående. Detta betyder att 30 minuter galopp motsvarar 30 timmar stillastående, vilket också förklarar varför galopp anses vara det absolut bästa förebyggande medlet mot fång.
Allt som har sagts ovan gäller för enkla sockerarter. Komplexa sockerarter kräver ett enzym för att brytas ner till enkla sockerarter som hästen kan tillgodogöra sig. Hästar är inte utvecklade för att äta komplexa sockerarter och har därför endast mindre mängder av dessa enzymer. Det vanligaste fallet inom denna grupp är den komplexa sockerarten fruktan som gräset producerar som frysskydd när temperaturen sjunker närmare fryspunkten (+5 grader). Hästen har inte det enzym som krävs för att kunna tillgodogöra sig fruktan, så detta passerar opåverkat genom tunntarmen och hamnar i grovtarmen.
Allt socker som når grovtarmens jäsningsprocess slår ut funktionen och dödar mikroorganismerna i stor mängd. Dessa döda mikroorganismer ”förgiftar” hästen och en substans frigörs i blodet. När denna substans når hovarna skapas laminitis. Vi vet också att när stora mängder insulin når hoven händer samma sak.
Lyssna på orden – laminitis – lameller. Lamellerna sitter i hoven, inte i magen eller i övriga kroppen. Laminitis är namnet på det tillstånd hovarna hamnar i när den där substansen som skapades vid fång når lamellerna. Primärlamellerna är en del av hovväggen. Från primärlamellerna utgår sekundärlameller, som är mycket tunnare än hårstrån. Sekundärlamellerna sitter fast i kötthoven som i sin tur sitter fast i hovbenet. I området mellan primärlameller och hovben finns även ett ostrukturerat nätverk av kollagenfibrer, men deras roll i sammanhanget är odefinierad. Ostrukturerade nätverk kan inte bära vikt. Observer att inte en enda lamell av någon sort når fram till hovbenet. Det är sekundärlamellerna som skadas av den där substansen som frigörs vid fång, och detta gör att hovväggen inte längre sitter fast som den ska i kötthoven, som fortfarande sitter fast som den ska i hovbenet. Ingenting av detta har med hovbenets fastsättning att göra, då det sitter fast i skelettet, inte i hovväggen. Allt detta går att se med svepelektronmikroskop och borde därför vara allmän kunskap. Att detta har missförståtts beror på att berörda parter inte har haft tillräcklig kunskap om mekanisk fysik. Man har inte känt till vad som krävs för att en kraft ska kunna överföras mellan olika medier, vilket naturligtvis är fruktansvärt tragiskt eftersom det har kostat många tiotusentals hästar livet helt i onödan.
Att hoven har drabbats av laminitis betyder inte att alla sekundärlameller har förstörts och hovkapseln helt har lossnat, utan bara att antalet friska fästpunkter på sekundärlamellerna har minskat. Hovsmärtan som fånghästen upplever kommer av att när marken trycker underifrån mot hovväggen så pressas den bort från sin naturliga plats som bestäms av lamellernas koppling till kötthoven. Primärlamellerna kommer aldrig att lossna från hovväggen och kötthoven kommer aldrig att lossna från hovbenet. Smärtan kommer från när vävnaden därimellan slits sönder på grund av att antalet friska fästpunkter minskade vid laminitisanfallet. Det är alltså hovkapselns rörelse i förhållande till hovbenet som skapar smärtan. Detta betyder att om vi kan verka hoven så att marken inte kan påverka hovväggen så blir hästen smärtfri. Naturligtvis kan detta göras på olika sätt, men det som absolut inte fungerar är att sko hästen eftersom hela hästens vikt då kommer att passera genom den skadade vävnaden mellan hovbenet och hovväggen.
När fånghoven har verkats så att hästen har blivit smärtfri finns det inget behov av någon viloperiod, bara frekventa verkningar som säkerställer att hovväggen aldrig belastas av tryck från marken. Ridning kan påbörjas så snart hästen accepterar det. Att underhållsverka dessa hovar är enkelt; det är första verkningen som inte alltid följer vanliga verkningsregler.
Mer om detta och ett flertal andra bevis för att hovbenet inte hänger i hovväggen hittar du här.